Victoria [in] Min skönhet, min sorg! [Ut.]

EDIT  [in] Min fulhet, min sorg! [Ut.]

DEN BLINDE  [in, sticker handen i elden] Jag ger min hand för mitt öga! [Ut.]

DON JUAN  [i rullstolen in].

Hon och vännen.

DON JUAN  Raska på, raska på, livet är kort! [Ut med de andra.]

*

DIKTAREN  Jag läste att när som livet nalkas slutet, allt och alla rusa förbi i en enda defilé ... Är detta slutet?

DOTTERN  Ja, det är mitt! Farväl!

DIKTAREN  Säg ett avsked!

DOTTERN  Nej, jag kan icke! Tror du att era ord kunna säga våra tankar!

*

TEOLOGEN  [in, rasande] Jag är desavouerad av Gud, jag är förföljd av människor, övergiven av regeringen och förhånad av mina ämbetsbröder! Hur skall jag kunna tro, när ingen annan tror ... hur skall jag försvara en gud, som icke försvarar de sina? Bosch är det!

[Kastar en bok på elden och går ut.]

*

DIKTAREN  [rycker boken ur elden] Vet du vad det var? ... Ett martyrologium, en kalender med en martyr för varje dag i året.

DOTTERN  Martyr?

DIKTAREN  Ja, en som pinats och dödats för sin tro! Säg varför! Tror du att alla, som pinas, lida, och att alla, som dödas, känna smärta? Lidandet är ju förlossningen och döden befrielsen.

*

KRISTIN  [med pappersremsor] Jag klistrar, jag klistrar tills det inte finns något mer att klistra ...

DIKTAREN  Och om själva himlen rämnade, så skulle du försöka klistra till den ... Gå!

KRISTIN  Är det inga innanfönster där i slottet.

DIKTAREN  Nej, du, inte där!

KRISTIN  [ut] Då går jag, då!

*

DOTTERN  Vårt avsked förestår och slutet nalkas;  farväl du mänskobarn, du drömmare,  du skald som bäst förstår att leva;  på vingar svävande utöver jorden,  du dyker ner ibland i mullen  för att den snudda vid, ej fastna!  - - - - - - - - - -  Nu när jag går ... i avskedsstunden  när man skall skiljas från en vän, en plats,  hur stiger icke saknaden av det man älskat,  och ångern över det man brutit ...  O, nu jag känner hela varat's smärta,  så är det då att vara människa ...  Man saknar även det man ej värderat  man ångrar även det man icke brutit ...  Man vill gå bort, och man vill stanna ...  Så rivas hjärtats hälfter var åt sitt håll,  och känslan slits som mellan hästar  av motsats, obeslutsamhet, disharmoni ...  - - -  Farväl! Säg dina syskon att jag minns dem,  dit nu jag går, och deras klagan  skall i ditt namn jag bära fram till tronen.  Farväl!

[Hon går in i slottet. Musik höres! Fonden upplyses av det brinnande slottet och visar nu en vägg av människoansikten, frågande, sörjande, förtvivlade ... När slottet brinner slår blomknoppen på taket ut till en jättekrysantemum.]